You can call me Al

Paul Simon

Jag funderade på vad jag skulle skriva idag, lite skrivsugen så där. Kom då att tänka på en bok jag läst och här följer en recension. Dels för att jag själv ska få bättre grepp om boken och dels för att rekomendera den.

Lessing, Doris
Det femte barnet

En mörk berättelse där paradisdrömmar hårdhänt smulas sönder.

Harriet och David, vill efter varsina uppväxter i utanförskap och ensamhet, tillsammans skapa ideallivet. Ideallivet och tillvaron enligt dem med ett stort hus, stor trädgård, storartade middagsbjudningar och mängder av barn. Flera år och lika många barn passerar och skapas, då man som läsare hela tiden väntar på smällen, när ska lyckan vända? Det triggas upp för någonting redigt ont och ont blir det. Det onda kommer med det femte barnet.
Det femte barnet - Ben. Är knepig redan från börjar, rent ondeskefull enligt hans familj. Resten av boken handlar om en familj som försöker leva med utgångspunkten hos Ben och ingen lämnas oskadd. 

Boken får man inget grepp om, det är en fantastisk skildring inifrån en sargad och splittrad familj. Jag facineras av Lessnings skicklighet i det att nästan hela boken utspelas på en plats och känslorna hos familjen blir så påtagliga och verkligt jobbiga. Kanske  handlar boken om högmod, "den som gapar efter mycket", eller så handlar den om en plats där kärleken tagit slut, att inget någonsin blir som man vill eller en skildring om England. Vad vet jag. Den bör läsas.

L




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0